VANDRING LÄNGS VÄSTKUSTEN

Startar från Hanga Roa vid elvatiden på förmiddagen och går norrut. Nån sorts grus-/lerväg följer kusten sisådär 100 meter inåt land, men vi väljer att gå alldeles vid havet. Ovanför havet, för att precisera lite - så gott som hela kusten består mer eller mindre av stup ner i vattnet. (En enda ordentlig sandstrand finns på ön, Anakena). Vindpinat gräs varvat med större och mindre lavaformationer, och här och där blommande buskar. Svagt upptrampad stig i gräset. Solen ligger på österifrån, bränner på höger sida. Inåt land höjer sig öns högsta punkt, vulkanen Terevaka, mjukt ur landskapet. Av någon anledning kommer jag att tänka på ”Lilla huset på prärien”. Kargt, vidsträckt stäppliknande landskap i beige och blekgrönt. Obarmhärtig sol som ändå är uthärdlig tack vare den ständigt friska vinden.

(Just den friska vinden bidrar till att en av oss, totalt orutinerat, ignorerar det här med solskydd annat än på axlar och ansikte. Först senare, på eftermiddagen, smörjer jag in benen men då är skadan redan skedd…)

Vandrar längs kusten med siktet inställt på en plats vid namn Te Peu. Har inte riktigt koll på vad det är, men något arkeologiskt betydande lär det iallafall vara med tanke på att det finns utmärkt på alla kartor. Vid Te Peu ska vi vika av inåt land, till Ahu Akivi (även kallad Siete moai, Sju moaier) där vi var häromdagen. 

Allt är frid och fröjd bortsett från en mycket, mycket mager vildhäst med skadat ben som vi passerar. Den står och hänger i skuggan av ett träd. Försöker ge den lite av mitt äpple, men den blir rädd och haltar iväg så fort jag närmar mig. Sorgligt att se. 

Strax därpå, alldeles innan vi är framme vid Te Peu, möter vi en till synes vilsen hund stående på vägen, mitt ute i ingenting. Som vanligt ropar vi ”Hola perrito!” (Hej lilla hund!), och det är tillräckligt för att hon, för det är en hon, ska bli bästis med oss. 

Framme vid Te Peu (som visar sig vara, i våra ögon, inte jättemycket att se) blir det lunchpaus i gräset med utsikt över havet. Vår standardkost har kommit att bli vitt bröd med tomat och färsk vitlök i större mängd - så även denna gång. 

Perritan (perro=hund, perra=tik, perrita=liten tik, ”lilla gumman”) viker inte från vår sida och försöker t.o.m. klättra upp i både Makkans och mitt knä… Verkar minst sagt sällskapssjuk och ensam. Ger henne lite av det enda vi kan erbjuda - vitt bröd och jordnötter. 

Vidare inåt ön, mot Akivi. Passerar en grotta vi var på väg att besöka ett par dagar innan, Ana Te Pahu. En brant stentrappa går ned i ett öppet, stort ”hål” varifrån en grottgång leder in i underjorden. En massa stora bananpalmer växer där nere. (se bild) Perritan hoppar med ned i grottan och är aldrig längre ifrån oss än ett par meter. Inte så mycket att se där nere, och när det dessutom anländer ett tjugotal franska pensionärer ger vi oss av igen. 

För ett ögonblick tror vi att perritan stannat kvar vid grottan, men snart kommer hon galopperande ikapp oss. Börjar oroa mig för hur vi ska bli av med henne. 

(”Bli av med” låter ju lite elakt, menar naturligtvis inte alls så, men vi vill ju inte liksom att hon ska följa med någonstans och inte hitta hem igen, om hon nu har något hem. Att på något vis bryskt avvisa henne klarar vi definitivt inte av, så att hon helt enkelt självmant stannade kvar någonstans vore ju det allra bästa.) 

Vi har nu varit ute i ungefär fem timmar och det börjar gå lite trögt… Från Akivi tillbaka till Hanga Roa är det asfaltsväg som gäller. Lite trist. Ett stort antal minibussar fullproppade med turister kör förbi oss, och för varje bil som passerar skyggar perritan och vill gömma sig. Eftersom hon haltar lite drar vi slutsatsen att hon blivit påkörd av en bil tidigare. 

Det är inte bara vi och bilarna som befinner sig på vägen - plötsligt möter vi tre (vild-)hästar i full galopp på asfalten. Ser ganska farligt ut med tanke på att de när som helst kan möta en buss i en kurva.

Närmar oss Hanga Roa igen, några hus börjar dyka upp vid sidan av vägen. I de flesta trädgårdar finns minst en hund, och vi får några gånger mota bort dem när de skällande flyger upp och försöker hoppa på ”vår” perrita. Hon har nu gått med oss en lång sträcka i över två timmar och jag tänker nu hela tiden på hur vi ska kunna ”bli av med” henne. Som det verkar nu kommer hon att följa med oss ända tillbaka hem till campingen, och vad gör vi då? Känner mig nästan gråtfärdig.Törstig som f-n är hon också förstås, och inget vatten har vi åt henne (bara saft/bubbelvatten). Känner mig maktlös… Bodde jag här skulle jag adoptera henne på stört, vilket hon också hemskt gärna verkar vilja, men… ja. 

Sätter oss för att vila lite i skuggan. Är nu framme i Hanga Roa ”på riktigt”, fast på motsatt sida stan från campingen sett. Perritan står några meter framför och tittar på oss, väntande. 

Börjar gå igen. 

Bara kanske hundra meter längre fram sker ett litet mirakel. 

Plötsligt hoppar perritan upp på en stenmur, tittar på oss en sista gång, och försvinner in i nån sorts övergiven trädgård. Det ser onekligen ut som hon känner igen sig. Makkan säger direkt ”Hon bor här!”, men det verkar så otroligt att jag bara inte kan tro det. Här har vi gått i flera timmar och vikt av på diverse olika vägar, och så skulle vi av en slump passera just ett ställe där hon hör hemma? Nej, kan bara inte tro det, men måste ändå försöka tvinga mig att tro det, för - för första gången sedan vi träffades springer hon inte ikapp oss igen. Känner mig då nästan gråtfärdig över det istället… 

Det är ett elände att älska djur så mycket!!!

Vänder mig om flera gånger, men nej, hon är inte där… :-(

Tar oss den sista biten hem, dammiga, svettiga och på ömma fötter som nästan liksom dunkar. I mitt fall även halvt sönderbrända ben. Det är sällan så skönt att komma hem som efter sex timmars vandring! (…om än med sorg i hjärtat utan vår perrita…)