RUNDTUR I HYRBIL

Vi hyr bil av campingägarinnans syster en av de första dagarna, nån sorts jeep-aktig sak. (30000 pesos för 24 timmar = 380 kr + bensin, typ).

Ahu Akivi

Åker först och kollar på Ahu Akivi /Siete Moais, en s.k. ahu med sju moaier. Ahu kallas själva plattformen/”stenröset” (är det vanvördigt att kalla det ”stenröse” månntro..?) som alla moaier står på. Ahu Akivi står till skillnad från många andra ahus inte alldeles vid havet, utan en bit inåt land, alldeles vid foten av Terevaka (den högsta vulkanen mitt på ön). Det är mitt på dagen när vi kommer dit, och hett som i… ja. Solen står nästan mitt på himlen och våra skuggor befinner sig nästan rakt under oss. Vi är alldeles ensamma där till en början, innan två vandrande fransyskor kommer dit. På det stora hela väldigt lugnt och rofyllt. 

  

Bild från förra gången

Minns förra gången jag var där, på samma plats. Då hade jag vandrat från Hanga Roa och dit, och skulle strax slå läger för natten. Solen skulle snart gå ner, och allting badade i ett gyllene ljus. Ingen där förutom jag. Otroligt vackert. 

Nu däremot, i fullt och ”platt” dagsljus, kändes inte platsen lika magisk (just det ordet kommer för mig hela tiden. Försöker hitta något annat passande, men det är svårt.) även om samtliga ahus med moaier känns väldigt speciella, i vilket ljus det än må vara.

Snart går vi tillbaka till bilen igen. I samma stund som vi lämnar parkeringen rullar det in ett flertal vita minibussar ur vilka det väller turister. Vi förvånas under vistelsen gång på gång över hur man kan finna något som helst nöje i att bli ”runtbussad” i sällskap om 30-40 personer..? Det finns ju inte en chans att kunna ”känna in” den här magin som jag tjatar om, om man är omgiven av ett stort antal andra tjattrande människor? Gillar man att fota blir det ju ännu en stor nackdel med gruppturismen eftersom varenda bild kommer att vara nedlusad med folk. 

Nä, tvi vale.

°°°

Anakena

Lämnar Ahu Akivi och kör mot Påsköns enda stora sandstrand, Anakena. 

Det må vara den enda stranden (förutom ett par andra, minimala) men är i gengäld ett riktigt paradis med vit, finkornig sand, turkost hav, höga, vajande kokospalmer och sist men inte minst en ahu med fem hela och två halva moaier. Svårslagen vy!

Hittar en ledig liten gräsplätt i skuggan där Makkan kan lägga sig på rygg ett tag (föreställ er lunchluren Bussgodssoffan, ni som känner till den :-)) medan jag vågar mig på ett dopp i havet. Temperatur: som en medelkall svensk sjö om sommaren. Inte uteslutande njutbart men ändå okej. 

  

  °°°

Poike

Vidare i bilen.

Kör österut. Det finns i princip bara en enda väg runt ön, så man behöver inte fundera så mycket över vart man ska. När man kör österut från Anakena har man halvön Poike i blickfånget. Det är den ostligaste udden av ön. Uppe på vulkanen finns tre karakteristiska ”pucklar” vilket gör Poike lätt att känna igen. Den här udden är inte så välbesökt av turister. Många/de allra flesta som hyr någon typ av fordon passerar nog alldeles nedanför, på vägen, men väldigt få tar sig upp på själva vulkanen. Själv gick jag förbi just på vägen förra gången jag var här, men var aldrig upp på toppen. Det är något jag skulle vilja göra denna gång. 

Alldeles innan vägen svänger söderut vid foten av Poike, ser vi en liten klunga hästar stå vid vägkanten. När jag går ur bilen och försiktigt närmar mig dem ser jag att en av dem har ett rejält skadat underben, väldigt svullet och sårigt alldeles ovanför hoven. Ser inte roligt ut. Hen kan inte stödja alls på benet. Man känner sig så maktlös! Ingen verkar liksom bry sig! Antagligen kommer den stackaren att helt enkelt dö där. Att som vildhäst hålla sig vid liv utan att kunna förflytta sig..? Nej, tror inte det, även om jag förstås hoppas på motsatsen.

  

°°° 

Efter att ha gjort en lång, i princip, 180-graderssväng tillbaka västerut dyker Ahu Tongariki upp en bit längre bort.

Måste nog säga att det är öns höjdpunkt. Eller, åtminstone en av tre höjdpunkter. 

På en lång ahu alldeles vid och jäms med havet står 15 jättestora moaier på rad och spanar inåt ön. En av dem har sin pukao, hatt (eller om det ska föreställa långt hår uppsatt i en tofs mitt på huvudet - därom tvistar de lärde) kvar. 1960 välte alla moaierna då de träffades av en tsunami, men nu (sedan någon gång på 90-talet) står de alltså där igen. Man kan se att de har blivit lite lappade och lagade här och där (de är lite ljusa till färgen här och där, av cement eller vad de nu lagat med), men annars verkar de vara i gott skick.

Ahu Tongariki

Återigen lyckas vi pricka in en tid på dagen då vi får hela platsen för oss själva, otroligt! 

Ett något disigt eftermiddagssolljus träffar moaierna framifrån, och det är en helt fantastisk syn, i synnerhet som vi dessutom är de enda besökarna där. (Omgiven av t.ex. 30 tjoande japaner i färgglada kläder hade det inte varit samma sak…) Alldeles bakom moaierna breder det turkosa havet ut sig, och bortåt vänster höjer sig Poike mot himlen.

  

Bild från förra gången

  

Förra gången jag var här tältade jag vid foten av Poike för att vara på plats vid Tongariki vid soluppgången. Solen går upp ur havet alldeles bakom moaierna, så det är en välbesökt plats just tidiga morgnar. Moaierna avtecknar sig som svarta silhuetter mot gryningsljuset. Denna gång på ön blev det inget sådant tidigt besök, men det är på sätt och vis lika vackert på eftermiddagen/kvällen. 

  

Tycker det är fantastiskt att man faktiskt kan få ha sådana här platser för sig själv fortfarande, trots att ön är så liten (25 km på längsta stället) och trots alla turister som kommer hit (80000 per år sägs det). Ändå känns det inte alls speciellt svårt att hitta platser där man kan vara alldeles för sig själv, både sådana här rena ”turistplatser” och andra, större områden. 

  

To be continued...